#gästbloggare- Charlie Svensson

Med musik som stöttepelare i livet 

Hejsan!

Mitt namn är Charlie Svensson, en 25 årig musiker från Karlshamn, Blekinge.

AAA
1996, endast 7 år gammal, fick jag diagnosen ADHD men också några konstiga tillägg.
Det står i mitt LOH-intyg, jag citerar: ”Misstänkt ADHD F90, Osjälvständig personlighetsstörning samt empatistörningar.
Hur som helst, jag har fått den äran att gästblogga lite här och jag tänkte berätta lite om hur jag fann
styrka i musiken och hur den påverkat mig genom åren.

När jag försöker tänka tillbaka på mitt liv, för att hitta tidpunkten då musiken tog över mitt liv, så blir jag snabbt tveksam.
Redan som liten grabb stod jag hemma inför familj och släkt och körde låtar av Thorleifs playback med min gamla trägitarr och plastmick.
Detta var i en tid som jag inte minns speciellt mycket ifrån och anledningen är relativt simpel.
Precis allting i mitt liv har gått i 150 km/h
Jag har därför förlorat väldigt många minnen, stunder och sekunder eftersom jag hade fullt upp med att fokusera på saker som var av mindre nytta.
Året är 2003-2004 någonstans och jag måste gått i 8an eller 9an på Stenbackaskolan utanför Karlshamn.
Eftersom jag var klassens clown så fanns det
många människor som tyckte om mig, men av avundsjuka, det är i alla fall vad jag tror nu i vuxen ålder, så fanns det även de som hatade mig.
Att bli kallad för skällsord under dagarna var något jag var van vid, ibland gick det till och med så långt att de gick på mig fysiskt.
Det hade aldrig hänt någonting allvarligt, i den bemärkelsen att jag fick fysiska skador, de psykiska blev desto fler.
Efter skolan, sent på kvällarna gick jag alltid ut i det fria med mina hörlurar och min CD-spelare. Just denna kväll var inte annorlunda.

Det var en ovanligt mörk och kallt vinterkväll, det är i alla fall så jag minns det nu i efterhand.
Där fanns en grillplats i en skogsglänta bakom skolan, där jag alltid satt och sjöng med i låtarna som dunkade högt i mina öron.
Jag var påväg dit och tog alltid samma genväg förbi skateboardrampen och sneddade sedan över ängen för att komma till hålet i skogen som ledde in till grillplatsen.
Jag gick i rask takt och var nästan framme när jag kände något hårt som slog mig i nacken.
Jag föll till marken och först då förstod jag att jag inte var ensam.
Skratt och ironiska röster hördes runt omkring mig, jag funderar än idag på hur många de var, jag har ingen aning men de var minst 6-7 stycken.
Jag försökte resa mig upp men kom absolut ingenstans, de började knuffa runt mig.
Det finns inga ord som kan beskriva hur otroligt grymma saker de skrek.
Ilskan växte i mig och jag ville bara skrika. En av killarna tog upp min CD-spelare och trampade sönder den mot det som en gång varit snö, men nu frusit till is.
Efter 15-20 minuter började de röra sig bort från mig, tre stycken var kvar och det var första gången jag lyckades titta upp. Det var mörkt och jag minns att jag tänkte:
-”Om jag ska springa någon gång så är det nu.”. Det var ingen bra tanke, för när jag skulle börja springa så ser jag hur en av dem har en kniv i handen.
En kniv som jag trodde han ville hota mig med.
Jag sprang, i panik, utan att veta vart jag skulle, han flyttade sig för att stoppa mig och vi både trillade, jag kände hur det brände till på insidan av låret.
Sedan sprang de iväg och där låg jag.
Frusen, övergiven, förbannad och skadad.

Är det såhär det ska vara? Är detta innebörden av att ha en ADHD?
Är jag verkligen så hemsk att folk vill skada mig, skratta åt mig och förnedra mig?
Frågorna i huvudet var många men samtidigt kände jag att det var dags för mig att visa världen.
Jag ska visa att jag kan, på mitt sätt. För jag kan faktiskt, och jag tänker använda
min diagnos till något viktigt. Jag kände att jag vägrade gå med på särbehandling mer.

Idag sitter jag här, och jag har tagit mig väldigt långt. Redan på den tiden spelade jag i mitt första band.
Jag fann ro och lugn i att skriva musik, framföra musik och lyssna på musik.
Jag har alltid haft lätt att hitta orden. Dock har det gjort mig mera inåtvänd.
Många med min diagnos är väldigt energifyllda och spralliga. Allt det som oftast kanske syns på utsidan
brottas jag med på insidan varje dag. För jag fick lära mig snabbt, att man inte får vara annorlunda, man måste vara som alla andra.
Jag vet bättre idag. Jag vet nu, att vara annorlunda är den
finaste gåvan man kan få. För någonstans vet jag, att alla som gjort något, som blivit något, har varit annorlunda, på ett eller annat sätt.

Min musik handlar om mina känslor och tankar, jag hittade styrkan i musiken och kan jag bara hjälpa en människa med att känna
sig stark i sitt utanförskap, kan jag bara få en mobbare att sluta, kan jag bara få en arbetsgivare att anställa någon som mig så har jag lyckats. Det finns så mycket mer att berätta, om mitt liv.
Kanske kommer ni att få tillfälle att läsa mer när jag skrivit klart min bok, för det måste också göras för att jag ska kunna förmedla kunskapen jag har i mitt hjärta.

För mig är musik en helt annan värld, en plats dit jag kan gå när som helst för att bli lugn, för att fokusera på någonting.
Min gitarr är min livlina och får jag inte använda min energi och kärlek i musiken så finns det ingenting att leva för.
När jag var liten och gick i resursgrupp på Rosendalsskolan så frågade min fröken mig i matsalen en gång: ”Vad är det Charlie, varför blundar du?”
då svarade jag: ”Jag ser ingenting när alla skriker”. När jag har min musik, så kan folk skrika bäst de vill, för jag ser och jag tänker aldrig mera blunda för det som händer.
Det är mitt kall i livet, att genom tal, text och musik förmedla mitt liv, så att andra får en ljusare vardag.
Det där med empatistörningar förstår jag inte än idag.  Mitt sätt att leva, mina drömmar och visioner säger raka motsatsen.

Jag vet att jag har ett hjärta, jag har musiken och jag har människor som vill lyssna på det jag har att säga.
Det betyder så mycket mer än några konstiga ord på ett papper.

Kram!

Charlie Svensson

http://attentionwithmusic.blogg.se/
attentionwithmusic@gmail.com

Skriv en kommentar