Det händer något positivt med hjärnan när vi rör oss i skogen

Välkommen Cecilia Svensson, författare och fenomenal webbis, som gästbloggare!  Cecilia Svensson Jag har dem fortfarande kvar. Byxorna. De är bruna och fula och idag alldeles för stora. De påminner mig om ett jag som jag aldrig vill tillbaka till. Jag minns tydligt när jag köpte dem. Jag stod i klädaffären och behövde ha ett par nya byxor för alla andra var för små. Det kändes hopplöst. Jag kände mig fet och ful. Jag brydde mig inte om att gå in i en provhytt. Jag drog ner mina byxor bakom klädställningen ute i butiken. ”Ingen kommer ändå se mig. Och om de ser mig kommer de ändå inte att titta.” Jag äcklades av mig själv. Från att ha varit normalbygd fann jag mig nu vara överviktig. Från att ha varit livskraftig fann jag mig nu vara låg till sinnet. Hur hade det gått till? Hur kunde jag hamna i en klädbutik där jag står och gråter när jag provar kläder? Dessutom utanför provhytten? Naturligtvis är det ett pussel som består av många bitar. Jag hade tidigare motionerat och varit fysiskt aktiv. Någonstans på vägen tappade jag bort det. Jag hade tidigare alltid haft en förkärlek till alkohol. Någonstans på vägen öppnades kranen och jag drack mer och mer. Jag hade tidigare haft ett stort umgänge med vänner. Vartefter tog jag andra vägar och drog mig undan   Illustration av Sven Wåhlin, författare till boken Alkohol- en fråga för oss i vården . Det är spännande med livets pussel Hur jag får till mig bitar av olika personer som bidrar med fakta som jag har nytta av. När jag nu tittar tillbaka ser jag att det har...

Rörelse kan vara den bästa medicinen!

Tidningen Omtanke intervjuade mig för några veckor sedan och så här bra blev resultatet! Sidan 10 till 15. Dans äger ju som bekant! Och rörelse är i många fall den bästa...

Utmattningssyndrom och nya vänner på landet

Flygarhelg och vi som så många andra har tagit ledigt klämdagen, för att få en långhelg och OMG så mycket jag behöver det nu. Jag älskar mitt liv med allt jag gör, jobbar som doktor, föreläser, driver DansSteget och kör 5-6 danspass i veckan och nu också stolt arrangör av en dansträningsresa- DansSteget Sol 2017 och så tusen andra saker.  Jag är en klassisk igångsättare och har svårare att förvalta (fast jag vill, det är inte det), men får lägga mycket krut på att organisera och planera. Och nu när jag bara jobbar i eget företag och ordnar massor med saker så blir jag TRÖTT. Så trött att jag är farligt nära att ge mig själv en diagnos- utmattningssyndrom. Jag har koll på symptom och diagnostik, jag jobbar några dagar varje vecka på en mottagning där vi utreder och behandlar just utmattade patienter. Men jag är tack och lov inte så trött eller så vimsig eller sover så illa eller är så irriterad  att jag skulle uppfylla de kriterier som definierar sjukdomen. Diagnoskoden kan jag rabbla i sömnen F 43.8. Vad snubblar de flesta på som kommer till oss och inte längre känner igen sig själva och inte längre fixar sina liv? För mycket av allt, liksom extra allt hela tiden och aldrig lagom av att göra, arbete och förpliktelser i en aldrig sinande ringlande dans. För mycket av att det egna värdet sitter i att prestera. Vi gillar alla att vara duktiga och få beröm, men om det ALLTID eller nästan alltid krävs en prestation för att må bra och för att räknas så, kan det vara fara å färde....